Idag var vi på en höstmarknad och vi hade med oss zacko. Det är såhär med zacko att han gillar verkligen inte barn efter en incident när han var valp, men han ser ut att gilla barn om ni fattar.
Han är söt o lurvig och ser snäll ut så barn brukar oftast tro det och fråga om dom får klappa, men vi säger ju såklart nej och berättar varför.

Men idag på marknaden så stod vi och tittade när en border collie vallade några får, och helt plötsligt kommer det en liten tjej på 4-5 år och är påväg att klappa zacko utan att ha frågat eller nått, utan bara sträcker fram handen mot honom. Som tur är så märker mamma det och drar bort zacko från henne och säger åt henne att hon inte får klappa hunden, men ändå så går hon mot honom och sträcker fram handen igen. och mamma drar ännu en gång bort zacko från flickan och säger till henne. och då tittar bara flickan på oss och säger "varför?" så mamma säger att man får inte klappa okända hundar med irriterad röst, och då gick hon iväg med sin mamma som tur var. men det knäppa var att mamman bara stod där medan vi fick säga till flickan. Tänk om zacko faktiskt hade nafsat henne i handen, då hade mamman säkert skällt ut oss (hon såg ut som en som tycker att ens barn är heeelt perfekt och gör aaaldrig några fel) . Usch hemska tanke och hemska barn. (gillar barn annars, bara så ni inte missuppfattar)

Minns en gång när vi var i ett köpcentrum med zacko så springer det fram en pojke och börjar krama zacko och vi blev helt paffa och säger till honom att han gillar inte barn, då sa den pojken att vi har en likadan och han gillar barn. Som om alla likadana hundar har samma personlighet, så är det ju inte riktigt.

Idag är det också ett år sedan farfar dog, fattar inte hur fort tiden går, känns som det var igår som jag såg honom gå in i huset.

I torsdags kväll/natt precis när jag hade lagt mig så fick jag upp bilden i huvudet när farfar dog allting blev så verkligt, så nära. Så jag vaknade upp, tror jag fick ångest precis som för ett år sedan. Kunde iallafall inte sova så jag gick upp o tog en lugnande tablett, men den verkade inte så fort, och jag kände hur klumpen i halsen ville ut. Så jag väckte mamma så fick jag gråta ut hos henne. Började skaka också, brukar göra det när jag får ångest. Den natten fick jag sova hos mamma.

Igår (fredag) mådde jag lite sisådär hela dagen, inte matsugen eller nått (plus att vi hade avskedsfest för min kompis som flyttar till usa på måndag, så jag var lite nedstämd över det med!). tror det va så för idag är det ett år sedan, men det var en fredag det hände, så det känns som det var igår det hände.

Vill så gärna att han ska leva, saknar honom så otroligt mycket, hans skratt, historier, att han alltid när han gick in till oss sa "ho,ho", jag saknar allting hos honom, hans nynande vid matbordet, våra knäppa samtal som han alltid skrattade åt, det jag saknar mest är att vi aldrig åkte ut o shoppade han o jag. han älskade att handla kläder även om han var blind, så på hans födelsedag för en månad sen för ett år sedan så sa jag att när jag får körkort ska han o jag åka in till stan o shoppa o fika. det saknar jag så mycket så jag vet inte vad jag ska ta mig till, han ville så gärna åka med ut, han berättade för alla att "när cAroline (han sa mitt namn jämnt med ett stort a om ni fattar) får körkort så ska vi ut o shoppa" också skrattade han.

Ja ser honom ju varje dag, allting häromkring på gården påminner om honom. Jag tror jämnt att han ska sitta vid matbodet inne hos dom och nynna som han alltid gjorde.

Som förra sommaren när jag var lite deprimerad, då var det enda som gjorde så jag mådde som vanligt att gå in till farfar och prata med honom om allt o inget, mest om när han åkte i europa med sina vänner när dom var runt 18-20.

Glömmer även aldrig den gången när jag gick in till honom och han hade gjort en drink (eftersom han är blind så visste han knappt inte va han hade hällt i) i drinken iallafall så var det bl.a vin, sockerdricka och nått mer med alkohol i. Jag frågade om jag fick smaka och han sa ja, men jag fick inte säga nått till mamma o pappa. jag smakade och sa "oj, vad varmt det blev i halsen" och han bara börjar gapskratta och fråga "hur mycker drack du egentligen".

Ni behöver inte läsa detta, det är ju så mycket text, men jag måste skriva av mig, detta är jobbiga dagar för iallafall mig o pappa mest tror jag och farmor såklart.

 Men har försökt under en väldigt lång tid att inte tänka på honom för länge, för då blir jag för ledsen. men nu dom är dagarna har jag bara tänkt på honom hela tiden. Om när läkaren ringde och sa att han blivit sämre, o vi åkte dit och jag såg sköterskans ansiktsuttryck och jag började gråta innan hon ens  sa att han hade dött.Jagkommer Aldrig glömma hur farmor skriker "han får inte lämna mig, det kan inte vara sant" om o om igen och gråter hysteriskt. och om hur pappa börjar gråta och jag får trösta honom. och när vi fick se honom. jag klarade inte av det, det va inte han som låg där på sängen, farfar är ju glad med ett leende på läpparna, och har en slags energi om dig, men det var inte han som låg där i sängen, det var bara ett skal.

Nästa vecka är det även ett år sedan min klasskompis dog så det är mycket hemskt som hände dom här veckorna. Minns att i oktober o i november var jag slut, helt psykiskt, jag var snurrig, hade spänningshuvudvärk och gick o la mig så fort ja kom hem från skolan. ne, det va ett hemskt år förra året, dett ska bli bättre, eller det är redan bättre:)  


Ne, nu får det räcka med skrivandet, ska nog gå o lägga mig nu, klockan är ju ändå 00.23. God natt!