Tagen av min mamma med lite hjälp av mig!

Vad är det som hänt sen senast då!? Min mormor blev sämre och somnade in för en vecka sen, Vilket inte kom som en chock, men är såklart liten ledsen eller vemodig kanske är rätta ordet. Är inte alls samma känslor som när farfar dog, men han var ju frisk innan! Mormor "dog" ju egentligen redan för ca 4 år sen, när hon blev dement och inte mindes vilka vi var eller nått! Tror att detta kommer komma ikapp mig nångång, när alla gammla minnen av henne kommit tillbaka. Sen har jag också kommit in på en drömutbildning. Allt är bra enda nackdelen är väl att det är ca 4h bilresa dit från här, så kommer inte kunna åka hem när jag vill, men annars är allt positivt!

Läste boken "Jag saknar dig, jag saknar dig" som den filmen i tidigare inlägg utspelar sig från! den var väldigt sorglig och jag hade väl en klump i halsen genom nästan hela boken! men den var väldigt fin, och jag kände igen mig i det som skrevs, om att förlora någon nära, även fast jag "bara" förlorade min farfar så kände jag verkligen igen det hon kände, den, där man fick för sig att man såg honom (henne i boken) och sen kom på "juste, han/hon är ju död".

 Tycker att folk som aldrig förlorat någon kär som stått en väldigt nära ska läsa denna bok, är bra att veta om det skulle hända t.ex att en kompis nära släkting omkomer, då förstår man mer vad den går igenom! Vet attjag saknade det när min farfar dog, det va ingen som verklogen kom fram och fråga hur det var med mig, eller hur jag kände. Dom undvek det ämnet minns jag, vilket inte är bra tror jag!

Var igår och fick rådgivning om mina tänder. Han tyckte tat det va fel av folktandvården som inte gav mig en räls när jag var yngre, och om jag hade träffat honom då hade jag fått det gratis! Iallafall så har jag visst en ganska svår bettavvikelse, pga av det komme rjag få massa pengar i bidrag av försäkringskassan villket jag blev lite chockad över! Trodde faktisk inte tat det va så farligt som han sa att det visst var! Har iaf tagit bort den osynliga tandställningen, det kommer bli alldeles för dyrt! Så funderar på en valig räls fast vit. den syns, men inte lika mycket som en vanlig! Så jag har lite att tänka på!

Har enda sen jag var liten haft lite problem med mina tänder, eller problem kanske man inte jan kalla det, men har lite överbett och "trångställning" alltså att tänderna får inte riktigt plats så mina två framtänder är lite framför dom andra två brevid om ni fattar. Detta fick jag iallafall en natttandställning för när jag var liten, den hjälpte inte. Sen när jag var 15 så frågade jag min tandläkare om man kunde skaffa räls nu, men han tyckte inte det. Sen har jag inte försökt tänka på mina tänder (har tänkt att det inte går att få tandställninga när man var över 15-16, varför vet jag inte) men nu har jag tänkt på det igen, främst för att jag tycker dom har blivit lite värre, kanske beror på min visdomstand som kommit fram.

Jag har iallafall funderingar på en osynlig tandställning, alltså en räls som man har bakom tänderna så den syns inte. Det är dyrt men jag tror det är värt det, jag kommer ju leva med mina tänder resten av mitt liv liksom haha. Ska iaf på rådgivning den 21/4 hos en specialist där dom kommer förklara hur man ska gå till väga och sen kostnaderna. Jag har ju pengar för den, jag har råd, men det känns som jag är så bortskämd när jag kan köpa en tandställning på det viset, ingen av mina kompisar skulle ha råd, det är jag rätt säker på. Som när jag såg den hemliga miljonären i tisdags Mamman där hade ju inte ens råd att köpa pencillin till sitt barn, och här går jag och ska köpa en sån tandställning, det känns inte rätt på nått sätt. Men endå, så är det mina pengar som jag har arbetat ihop, och sen har jag fått flera stycken arv, bl.a från min morfar som dog när jag var liten, och sen nu från mormor som ligger på ett demensboende (mamma och pappa delade upp pengarna som var från huset mormor hade till oss barn), ochs en nu har jag fått ett till arv från min mormors bror som inte hade några barn, så mamma delade upp dom pengarna med till mig och min bror.Så jag har ju pengar. Men gillar inte när folk blir så chokade som om jag inte vore klok att köpa en sån tandställning, men det är en investering i mig själv kan man kalla det. Aja, så ligger det till iaf!

Sorry för långt inlägg!

Har funderingar på att köpa en ny kamera, en lite mer avancerad än den jag har. Jag har ju en Nikon D40 (jag köpte den samtidigt som alla andra, det var typ nått erbjudande på den) iallafall så har jag tröttnat lite på den, vill ha en med mer pixlar en som man kan utvecklas med och även kunna köpa bra objektiv till.

iallafall så står det mellan två kameror, men jag har en favorit. det är antingen denna:

Canon eos 550D


eller

Canon eos 500d


Det lutar åt den första 550d, men den är lite dyrare.

Har iallafall i princip fått en spekulant på min nuvarande kamera, en kompis som är intresserad, vilket är bra. vill ju inte att den bara ska ligga i ett skåp utan att användas!

Detta är en historia min morfar skickade in till en tävling och vann med, en spökhistoria. Han var nog 9 år när detta utspelade sig, så omkring år 1915 utspelar det sig.


I Strömsfors skall man ju fira 100-års jubileum. Då jag är född och uppvuxen där älskar man den platsen. Och efter 40 års bortvaro ser man barndomshemmet som en kär plats dit tankarna ofta går. Och man gör gärna ett besök dit någon gång.  Den gamla idyllen är till stor del borta. Tidens jäkt har även där gjort sitt intrång. De gamla hundraåriga granarna som stod liksom skyltvakter utmed den strida forsen är nedhuggna. Även den karaktäristiska barrskogen som så vackert klädde bergssluttningar ner mot ån Assman är nedhuggna. Som en flintskallig gubbe ser den gröna dalen ut. Det är ledsamt att se, men det är tidens gång för att ge plats åt det nya som kommer, hoppas jag.

 Så har också de gamla stångjärnshamrarnas dunk tystnat för att ge plats åt modernare maskiner. De skäggiga spiksmederna är borta, inte heller kvarnen är kvar, där min far var mjölnare. Som barn var det mitt största nöje att smyga mig in i kvarnkammaren och höra på hur mäldfolket berättade om gamla tider och dess sällsamma upplevelser.  Det som mest intresserade var givetvis de spökhistorier om smånissar och troll som folk mer allmänt trodde på.

 Det var en förvårskväll då snön hade smällt och bäckarna flödade över av smältvatten. Två av mina jämnåriga kamrater och jag skulle som vanligt gå och hämta mjölk i Bratteborg – en bondgård ett stycke upp efter ån. Vägen gick utmed stranden och det växte stora granar på båda sidor. Jag minns att en av granstammarna hade någon skurit ut en uggla i vilken under årens lopp hade växt ut till en ganska grotesk figur.Det var alltså ganska kusligt för oss småbarn att i skymningen gå denna väg, varför vi alltid hade en lykta med oss. Under dagen hade det börjat frysa så smått. Och när vi kom till en bäck, som flöt ut i ån, hade den frusit till och flödat över så att det hade bildats svallisar på vägen. Vi hade just kommit till bäcken och stod och betraktade svallisarna då vi tyckte oss höra fiolmusik – ungefär som när stämde sin fiol. Det blev heller ingen melodi när vi stod där. Men det började brusa mer och mer så vackert och till ackompanjering av forsen lät det underbart vackert. Det gav riktigt eko emot bergen på andra sidan forsen. Strax ovan på detta går allmänna landsvägen. Och vi tänkte oss det kunde va Simon – bygdens speleman – som var på väg till någon dansstillställning. Och därför satt där och stämde sin fiol. Kanske han ville skrämma oss? Men vi gick modigt mot vårt mål. När vi kom fram möttes vi av mor i gården. Hon frågade om vi hört talas om att Simon hade dött helt hastigt samma dag. Vi bleknade och såg på varandra. Nu visste vi vem som spelat så förtvivlat där borta vid forsen. Men vi vågade inget säga, ty vi hade hört det var farligt att tala om sådant samma dag man upplevt det. Med darrande händer hjälptes vi åt att tända lyktan för nu hade det börjat mörkna. Och det var ännu kusligare att vandra hemåt. Tysta närmade vi oss åter bäcken och forsen och åter hörde vi musiken, nu vildare än någonsin – i finaste kvint och i djupaste bas i moll och i dur klagande och bedjande ljöd tonerna om vartannat. Vi gick tätt tillsammans och stirrade i marken. Vi vågade ej se oss omkring. Så småningom kom vi över bäcken och ju längre ifrån den vi kom desto mer dämpat hördes musiken. När vi hunnit ett stycke längre därifrån satte vi igång att springa allt vad vi förmådde, och vi sprang ända hem. Där såg de genast att nått hade hänt men jag vågade inget säga utan bara grät. Då jag äntligen lugnat mig något talade jag om hela historien. Far tyckte förstås att det var hemskt att Simon hade dött. Men att han hade spökat för oss – det ville han inte tro. Han sa att det måste ha varit Näcken som spelat för os – det borde vi vara stolta över, det lär nämligen vara ytterst sällan att någon människa fått höra Näcken spela så som vi fått höra den. Jag blev förstås mycket imponerad av fars ord.

Han berättade sedan att Näcken endast existerade i folkfantasin och att det var svallisarna som gjorde så det lät som en fiol som spelade.

I min fantasi levde dock tanken på att det ändå var Simon som spelat.
Vilgot

Min Morfar kallade sig för Vilgot istället för sitt riktiga namn när han skrev i tidningar.
Denna historia skickade min Morfar in till Robert Högfeldt som var konstnär, han målade sedan en tavla åt Morfar som är från denna historien.


En av dom pojkarana var min morfar.

Mamma tog idag ner en låda från vinden som innehöll en massa pärmar med foton och tidningsurklipp i och fotoalbum från när mamma var liten.

I en av pärmarna med tidningsurklipp så hittar jag en dödsannons på min morfars bror. jag läste igenom den och hade ju hört lite att han var rik,direktör och hade flera egna affärer. Men nästan längst ner i texten stod det att han var en Tempelriddare och Riddare sedan år 1948, hur häftigt är inte det, en Tempelriddare liksom.

Jag läser Arn bökerna nu dessutom så då är det extra spännande tycker jag. Blev iallafall så chockad när jag läste det och frågade mamma om hon visste det men det gjorde hon inte. Synd att han inte lever längre, skulle vilja ha pratat med honom. han låter som en intressant snubbe (haha).



Och sen har vi min morfar också, önskade att han hade levt nu med, iof blev han 94år gammal, men dog när jag var 3-4 år så jag minns inte så mycket av honom.

Iallafall så var han Mariestads Första Ambulansförare, senare blev han vaktmästre på sjukhuset där. Han har även fått en bragd-pokal för han räddade en man som var självmordbenägen.

Även en massa andra saker, men det skriver jag i ett annat inlägg, för det är en historia kan man säga!

Funderar på att mejla utbildningen ja vill gå och fråga om man får komma på nån rundvandring eller nått. för som har ingen öppet hus där. Tänker somså att man kanske har större chans att komma in om man kontaktar dom och visar sitt intresse. Plus att man får svar på frågorna man har. Men isåfall ska jag dir med mamma, tänkte först ta med nån kompis, men kände sen att det blir tryggare med mamma och hon har alltid bra frågor på lager. som tur är. Aja, får se hur ja gör. Men tror dte är bäst att mejla.


Bild: Google.se

Jag gjorde precis en upptäckt som säkert många redan vet, men jag blev överraskad iallafall!

jag kollade upp sugarplum fairy lite, och läste att det var ett syskonpar som var med ,Carl och Victor Norén,i bandet, det är ju inte en så jättestor uptäckt, meen deras tredje syskon Gustaf Norén är med i bandet Mando diao.
Har ju alltid tyckt att dom har väldigt liknande musik, och nu vet jag varför. Tycker det är coolt att båda banden blivit så kända.



Här får ni nattugglor en bra låt att lyssna på: Sugarplum Fairy- It takes time it takes two.

Nu är snart julafton här. jag gillar verkligen julen, och tror det är tack vare hur mamma och pappa gjorde hela dagen till en enda stor överaskning.

Det började på morgonen när man vaknade då tände man lamporna i rummet för att se vad "buse-nisse" gjort detta år. Buse-Nisse är en figur som mamma och pappa kommit på, det är en av tomtens nissar som är väldigt klumpig och busig och hittar på massa hyss. Så varje år så gick mamma, eller pappa upp mitt i natten och fixade massa grejer som han hade gjort. T.ex så har han druckit glögg, spelat spel, satt på datorn, skräpat ner en massa, tagit fram alla mina gosedjur och satt dom runt granen så det såg ut som dom hade dansat runt granen, möblerat om, gjort fotspår i spisen, jaa, massa grejer. Detta var iallafall det bästa på hela julen verkligen. Och jag trodde stenhårt på denna lilla nisse som kom varje år. Så ett tips till er med små barn, gör nått sånt här, med en nisse som busar till det, lovar att dom kommer älska det. Sen efter en tid kommer man ju själv på att allt bara är på låtsat, men det kvittar då. myset är ju fortfarande kvar.

Sen så äter man mat på eftermiddagen, kalle anka, tomten kommer och delar ut paket, och sen är det slut. Eller efteråt så måste man ju kolla igenom alla klapparna också. Sen iår ska jag faktiskt till en kyrka, typ, på midnattsmässa. har aldrig varit på det, men det ska visst vara jättemysigt:)


(bild från google.se)

Imorgon är det alla helgons dag, men vet inte om många verkligen vet om att det är det, dom flesta tror det är halloween. Alla helgons dag och Halloween är så olika så det inte är sant.

Alla helgons dag: Hedra dom döda genom att sätta ett ljus på graven, krans, tänka på dom lite extra.
Halloween: folk som klär ut sig till monster och barn som skriker bus eller godis.

Jag läste på wiki att egentligen så ska halloween firas dan innan alla helgons dag, eller dagen efter. Men inte samma dag, för många anser det som kränkande för dom döda. Vilket jag faktiskt gör, lite. Jag växte ju upp kristet kan man säga, även fast jag inte är särskilt kristen så firar jag alla helgons dag, det är ett av dom finaste och mysigaste tiderna på året. tänk på kvällen när ni går till kyrkogården med massa ljus tända vid varje grav, som ett hav av ljus. Om ni aldrig har tänt ljus på graven, så gör det imorgon när det börjat mörkna lite. och tänk på dom:)

Idag, eller ja nu om några minuter så kommer två av våra får avlivas. Det känns så hemskt, jag var hos dom förut för att säga hejdå, och dom var så gosiga, så brukar dom inte va. dom tiggde om att jag skulle klia dom. DEt är väl bara dom som känner mig som vet hur mycket dom är 13 fåren betyder för mig. Dom är inte bara ett par djur som går därute och betar. dom är mina vänner. Låter jättelöjligt, men det är sant. Varenda en av dom har sin egna personlighet, oc jag har vart den som tagit hand om dom kan man säga, dom när lammen föddes var jag ute hos dom varje dag i åtminstonde 1år, älskar odm här fåren. Och nu ska två avlivas, men dom får det bättre, dom kan knappt inte gå längre, är väldigt gamla, 14år ungefär. Men vad jag kommer sakna dom. Tycker synd om dom här fårens "lamm" också, vet nämligen att när vi tog bort bagglammen så ropade och ropade mammorna på dom, men dom var ju borta. Sen också så håller dom ihop, dom tar hand om varandra. Nee, jag är ledsen. Men som sagt så får dom det bättre.

Men en god nyhet är att mormor klarade operationen igår och är pigg idag:)


"Halta" Lotta <3, en av fåren som avlivas

Vet fasen inte hur jag kommer reagera när Mimmi blir för gammal, mitt älskade lilla lamm. För dom som inte vet så räddade jag henne när hon föddes från räven. När jag bar henne helt nyfödd så slickade hon mig på armen, det gjorde så hon känner igen min lukt och tror att jag är hennes "extremamma" lite.

Jag har ju skrivit om min mormor förut, om att henes lårben gått urled. Nu är det så iallafall att hon ligger på sjukhus och dom har rättat till benet om o om igen, men så fort hon rör sig så gick kulan urled igen.

Så nu är hon på operation och ska kapa en bit av benet, så det benet kommer bli ca 5-6cm kortare. Svårt att förklara, men det är så jobbigt, för precis när hon börjar bli bättre igen, bli pigg och gullig o komma ihåg oss. Så händer detta. Är lite orolig för hon är ju väldigt gammal, fyllde 91 i september, och en operation är en stor sak, och farligt för en så gammal människa. så tänker på henne ikväll.

Min lilla söta gulliga bästa finaste snällaste mormor

Idag är det också ett år sedan farfar dog, fattar inte hur fort tiden går, känns som det var igår som jag såg honom gå in i huset.

I torsdags kväll/natt precis när jag hade lagt mig så fick jag upp bilden i huvudet när farfar dog allting blev så verkligt, så nära. Så jag vaknade upp, tror jag fick ångest precis som för ett år sedan. Kunde iallafall inte sova så jag gick upp o tog en lugnande tablett, men den verkade inte så fort, och jag kände hur klumpen i halsen ville ut. Så jag väckte mamma så fick jag gråta ut hos henne. Började skaka också, brukar göra det när jag får ångest. Den natten fick jag sova hos mamma.

Igår (fredag) mådde jag lite sisådär hela dagen, inte matsugen eller nått (plus att vi hade avskedsfest för min kompis som flyttar till usa på måndag, så jag var lite nedstämd över det med!). tror det va så för idag är det ett år sedan, men det var en fredag det hände, så det känns som det var igår det hände.

Vill så gärna att han ska leva, saknar honom så otroligt mycket, hans skratt, historier, att han alltid när han gick in till oss sa "ho,ho", jag saknar allting hos honom, hans nynande vid matbordet, våra knäppa samtal som han alltid skrattade åt, det jag saknar mest är att vi aldrig åkte ut o shoppade han o jag. han älskade att handla kläder även om han var blind, så på hans födelsedag för en månad sen för ett år sedan så sa jag att när jag får körkort ska han o jag åka in till stan o shoppa o fika. det saknar jag så mycket så jag vet inte vad jag ska ta mig till, han ville så gärna åka med ut, han berättade för alla att "när cAroline (han sa mitt namn jämnt med ett stort a om ni fattar) får körkort så ska vi ut o shoppa" också skrattade han.

Ja ser honom ju varje dag, allting häromkring på gården påminner om honom. Jag tror jämnt att han ska sitta vid matbodet inne hos dom och nynna som han alltid gjorde.

Som förra sommaren när jag var lite deprimerad, då var det enda som gjorde så jag mådde som vanligt att gå in till farfar och prata med honom om allt o inget, mest om när han åkte i europa med sina vänner när dom var runt 18-20.

Glömmer även aldrig den gången när jag gick in till honom och han hade gjort en drink (eftersom han är blind så visste han knappt inte va han hade hällt i) i drinken iallafall så var det bl.a vin, sockerdricka och nått mer med alkohol i. Jag frågade om jag fick smaka och han sa ja, men jag fick inte säga nått till mamma o pappa. jag smakade och sa "oj, vad varmt det blev i halsen" och han bara börjar gapskratta och fråga "hur mycker drack du egentligen".

Ni behöver inte läsa detta, det är ju så mycket text, men jag måste skriva av mig, detta är jobbiga dagar för iallafall mig o pappa mest tror jag och farmor såklart.

 Men har försökt under en väldigt lång tid att inte tänka på honom för länge, för då blir jag för ledsen. men nu dom är dagarna har jag bara tänkt på honom hela tiden. Om när läkaren ringde och sa att han blivit sämre, o vi åkte dit och jag såg sköterskans ansiktsuttryck och jag började gråta innan hon ens  sa att han hade dött.Jagkommer Aldrig glömma hur farmor skriker "han får inte lämna mig, det kan inte vara sant" om o om igen och gråter hysteriskt. och om hur pappa börjar gråta och jag får trösta honom. och när vi fick se honom. jag klarade inte av det, det va inte han som låg där på sängen, farfar är ju glad med ett leende på läpparna, och har en slags energi om dig, men det var inte han som låg där i sängen, det var bara ett skal.

Nästa vecka är det även ett år sedan min klasskompis dog så det är mycket hemskt som hände dom här veckorna. Minns att i oktober o i november var jag slut, helt psykiskt, jag var snurrig, hade spänningshuvudvärk och gick o la mig så fort ja kom hem från skolan. ne, det va ett hemskt år förra året, dett ska bli bättre, eller det är redan bättre:)  


Ne, nu får det räcka med skrivandet, ska nog gå o lägga mig nu, klockan är ju ändå 00.23. God natt!