Detta är en historia min morfar skickade in till en tävling och vann med, en spökhistoria. Han var nog 9 år när detta utspelade sig, så omkring år 1915 utspelar det sig.


I Strömsfors skall man ju fira 100-års jubileum. Då jag är född och uppvuxen där älskar man den platsen. Och efter 40 års bortvaro ser man barndomshemmet som en kär plats dit tankarna ofta går. Och man gör gärna ett besök dit någon gång.  Den gamla idyllen är till stor del borta. Tidens jäkt har även där gjort sitt intrång. De gamla hundraåriga granarna som stod liksom skyltvakter utmed den strida forsen är nedhuggna. Även den karaktäristiska barrskogen som så vackert klädde bergssluttningar ner mot ån Assman är nedhuggna. Som en flintskallig gubbe ser den gröna dalen ut. Det är ledsamt att se, men det är tidens gång för att ge plats åt det nya som kommer, hoppas jag.

 Så har också de gamla stångjärnshamrarnas dunk tystnat för att ge plats åt modernare maskiner. De skäggiga spiksmederna är borta, inte heller kvarnen är kvar, där min far var mjölnare. Som barn var det mitt största nöje att smyga mig in i kvarnkammaren och höra på hur mäldfolket berättade om gamla tider och dess sällsamma upplevelser.  Det som mest intresserade var givetvis de spökhistorier om smånissar och troll som folk mer allmänt trodde på.

 Det var en förvårskväll då snön hade smällt och bäckarna flödade över av smältvatten. Två av mina jämnåriga kamrater och jag skulle som vanligt gå och hämta mjölk i Bratteborg – en bondgård ett stycke upp efter ån. Vägen gick utmed stranden och det växte stora granar på båda sidor. Jag minns att en av granstammarna hade någon skurit ut en uggla i vilken under årens lopp hade växt ut till en ganska grotesk figur.Det var alltså ganska kusligt för oss småbarn att i skymningen gå denna väg, varför vi alltid hade en lykta med oss. Under dagen hade det börjat frysa så smått. Och när vi kom till en bäck, som flöt ut i ån, hade den frusit till och flödat över så att det hade bildats svallisar på vägen. Vi hade just kommit till bäcken och stod och betraktade svallisarna då vi tyckte oss höra fiolmusik – ungefär som när stämde sin fiol. Det blev heller ingen melodi när vi stod där. Men det började brusa mer och mer så vackert och till ackompanjering av forsen lät det underbart vackert. Det gav riktigt eko emot bergen på andra sidan forsen. Strax ovan på detta går allmänna landsvägen. Och vi tänkte oss det kunde va Simon – bygdens speleman – som var på väg till någon dansstillställning. Och därför satt där och stämde sin fiol. Kanske han ville skrämma oss? Men vi gick modigt mot vårt mål. När vi kom fram möttes vi av mor i gården. Hon frågade om vi hört talas om att Simon hade dött helt hastigt samma dag. Vi bleknade och såg på varandra. Nu visste vi vem som spelat så förtvivlat där borta vid forsen. Men vi vågade inget säga, ty vi hade hört det var farligt att tala om sådant samma dag man upplevt det. Med darrande händer hjälptes vi åt att tända lyktan för nu hade det börjat mörkna. Och det var ännu kusligare att vandra hemåt. Tysta närmade vi oss åter bäcken och forsen och åter hörde vi musiken, nu vildare än någonsin – i finaste kvint och i djupaste bas i moll och i dur klagande och bedjande ljöd tonerna om vartannat. Vi gick tätt tillsammans och stirrade i marken. Vi vågade ej se oss omkring. Så småningom kom vi över bäcken och ju längre ifrån den vi kom desto mer dämpat hördes musiken. När vi hunnit ett stycke längre därifrån satte vi igång att springa allt vad vi förmådde, och vi sprang ända hem. Där såg de genast att nått hade hänt men jag vågade inget säga utan bara grät. Då jag äntligen lugnat mig något talade jag om hela historien. Far tyckte förstås att det var hemskt att Simon hade dött. Men att han hade spökat för oss – det ville han inte tro. Han sa att det måste ha varit Näcken som spelat för os – det borde vi vara stolta över, det lär nämligen vara ytterst sällan att någon människa fått höra Näcken spela så som vi fått höra den. Jag blev förstås mycket imponerad av fars ord.

Han berättade sedan att Näcken endast existerade i folkfantasin och att det var svallisarna som gjorde så det lät som en fiol som spelade.

I min fantasi levde dock tanken på att det ändå var Simon som spelat.
Vilgot

Min Morfar kallade sig för Vilgot istället för sitt riktiga namn när han skrev i tidningar.
Denna historia skickade min Morfar in till Robert Högfeldt som var konstnär, han målade sedan en tavla åt Morfar som är från denna historien.


En av dom pojkarana var min morfar.