När ska min otur försvinna, är trött på den nu, orkar ju ingenting. Klarade inte körprovet idag, var några småfel som jag kuggade på. Men det är inte bara det jag är så förbannad på, det är Allt , allt som hänt nu detta år,

Först i somras hade jag någon slags depression, den höll i sig hella sommarlovet tills jag började skolan i princip. Sen när jag äntligen känner mig bättre/normal så dör min älskade farfar, veckan efter det dör min klasskompis i en bilolycka. Och mormor bryter lårbenet och hamnar på sjukhus där hon är helt konstig och ser syner hela tiden, Sen kom hon till ett ålderdomshem där hon nu mår bättre. Detta gjorde så hela hösten gick jag som i ett vakum (säger man så?) var helt slut, svimfärdig och grät för ingenting, trött, orkade ingenting verkligen. Och under hela denna tiden har jag haft körningen i bakhuvudet, och då när jag väl får mina tider för proven så kuggar jag på teorin med 3 poäng, sen när jag ska göra uppkörningen så får jag inte det för jag måste göra riskutbildningen först (1 april-lagen) och sen nu när jag fick en annan tid till körningen så kuggas jag på den med. Och nu på slutet av vårterminen ger lärarna hos mest läxor, 2 uppsatser, en utläst bok + uppsats, klara med alla bild grejer, klara med projektet, göra iordning utställningen, göra hemsida.

Fasen alltså, jag är helt slut, psykist sett, skulle vilja ta ledigt och inte ha några krav alls, eller att ha inget att tänka på.

Och sen har jag kommit på att folk som inte har mist någon nära släkting/vän fattar inte hur lång tid det tar innan man mår bra igen. Som iskolan så pratade vi om en tjej i klassen  som inte varit i skolan på länge och då säger min kompis till mig,:

hon: Varför är hon inte i skolan?, 
jag: Hon är nog deprimerad!,
Hon: Vadå har det hänt något i skolan?
Nu trodde jag hon spelade dum, men det gjorde hon visst inte.
Jag: Du vet det hände ju en grej i höstas om du minns!
hon: Va är hon fortfarande ledsen över det!

Jag blev helt paff när hon sa så, det som hände i höstas var ju att det var denna tjejens bästa kompis som dog i bilolyckan. Och det är såklart man fortfarande är ledsen och sörjer. Det tar flera år att komma över ett dödsfall.
Som nu för några veckor sen så tittade jag ut på stolen där farfar brukade sola så fort solen kom fram på våren, då började jag gråta, bara av en sån sak. Sörja gör man nog hela livet, men det blir lättare med åren antar jag.

Och sen kom jag på en smart bloggide, en blogg där man anonymt kan skriva av sig i och sen få något uppmuntrande svar tillbaka utav den som har den.  Jag skulle gärna vilja skriva av mig nånstans där folk inte vet vem man är, och sen somsagt få ett bra, snällt svar tillbaka, En blogg där det inte är någon som dömmer!